Ett bröllop, tusen läxor
En skolväska full med böker och ett huvud fullt av tankar, är ingen bra blandning. För när jag väl har satt mig vid skrivbordet så är det alltid nåt som hindrar mig. En mix av problem eller något som måste göras (eller i själva verket något jag skyller på). Jag har försökt lära mig själv att jag ska göra allting på engång, ett löfte jag aldrig håller.
Men från och med imorgon så ska jag skärpa mig.
Mina kära föräldrar har då fått sig ett ryck att gifta sig, efter ca 30 år de varit tillsammans. På något vis är det de som har fått mig att tro på kärleken, eftersom majoriteten skiljer sig.
Som när de berättar historier från gymnasiet, när de båda tog omvägar i skolan för att inte de inte vågade se på varandra eller som första gången de fick kontakt.
Mamma stog där med illblåa fingrar tills pappa kom med sina vantar och sa:
- "Här,du får dom"
Allt som de gått igenom, från stenåldern tills nu. Dom har haft sina kurvor, men dom har alltid hittat tillbaka till varann.
De har gett mig ett hopp för mig och min kärlek, att det inte bara är gammal hederlig undomskärlek, utan vi att faktiskt älskar varandra på riktigt.
Brölloppet sker på hasseludden, ett spa vid saltsjö-boo.
Jag har bara varit tärna en gång.
Det låter alltid lika fint, att få vara en tärna för en dag.
COLDPLAY
Behöver inte skriva mer.
Creep
Men att säga hejdå är det värsta jag vet.
För jag får alltid en klump i halsen som tillslut utbrister i gråt, hur mycket jag än försöker hålla det inne.
Men den här gången höll jag mig tills jag åker i rulltrappan påväg upp till färjan mot Nynäshamn.
Jag letade hysteriskt i fickorna efter min biljett medans min hundratusenkilosväska tynger ner mig.
När jag äntligen hittat min biljett och räcker fram den till tanten i luckan så försvinner klumpen och tårarna rinner.
Jag brydde mig inte, jag lät ingen dömma mig.
Med mina svarta sträck under ögonen.
Med min överpackade väska.
Med mina skavsår.
Så överlevde jag resan.
Sigur rós
Gotland på fredag. Kärlek.
Ända sen jag var ett barn har jag haft en kärlek till ön.
Därifrån har jag inte ett enda minne från att jag har varit olycklig. Åtminstånde uttråkad, men inte mer än så.
Jag längtar t.om till att sitta på den tråkiga fyra timmars resa, att tvinga i mig den äckliga maten.
För hela helgen kommer jag tillbringa med dig och jag kan inte bli lyckligare.
Porcelain
Vid Sundbybergs station på tisdagen vid sex tiden, mitt hjärta slog fortare och fortare för varje hundradels sekund som gick.
Där står jag och ser buss 506 åka längst vägen, han sitter längst bak.
Jag tappar kontrollen och springer in till hans armar, jag höll om honom så hårt jag kunde medans jag försökte att hålla tårarna inne och tänkte att jag aldrig mer skulle låta honom gå, aldrig. Han pussar på min panna och säger:
- Jag har saknat dig.
Jag behövde inte säga nånting, han förstog.
Sex månader sen var det vi sågs, jag hade aldrig trott att den saknaden jag haft existerade.
Den andra september kommer jag minnas som en av de stunderna jag ville skulle vara förevigt, när min själ förenades och blev hel igen.
Du är det finaste jag vet, snälla släpp mig aldrig.
